Från istid till klimathot.

Vi har gått ganska snabbt från 70-talets varningar om den ”kommande istiden” vidare till ”ozonlagerkrasch”, ”global uppvärmning” och just nu ”klimatförändringar” där hela helvetet bryter ut och planeten i stort sett kommer att explodera när som helst nu. Kanske redan imorgon? Borde man hoppas? Situationen ser alltså mindre bra ut. Vad kan vi göra? Det absolut bästa vore, i ett sådant här läge, att framkalla fullständig panik, att verkligen skrämma jordinvånarnas nya generationer till den grad att framtidshoppet går totalt förlorat och människor söker tröst i anarkins och hopplöshetens underkastelse. Omgivningen översvämmas av indoktrinerade ungdomar och barn som har gjort en känslomässig analys av det planetariska läget och ropar på hjälp. Hur långt bort är ett avkall på demokratin för klimatets skull? Att Greta Thunberg har blivit världskändis på 2 månader förvånar mig främst med tanke på att hon faktiskt inte säger någonting av instruktionsvärde. Pratar hon om miljön eller klimatet? Nämner hon solen, molnen, cykler genom tiden? Lilla istiden slut? Nej. Det finns inga uppmaningar, inga tips, ingen specifik fakta och definitivt ingenting ont om något företag eller industrier. Absolut ingenting utmanas. Det enda som skapas är en emotionell atmosfär fyllt av panik, som ju är hela poängen med spektaklet.

Tidningsframsidor som vittnar om hur vi gått från istid till total explosionskollaps:

Greta Thunberg är inte heller den första ungdomen som tillåtits adressera stora viktiga planetfrågor för makthavare som man hoppas kunna bära ansvaret och påkalla planetarisk förändring. Här nedan finns videos på tidigare kandidater att föra fram en global strategi:

Severn Cullis-Suzuki 1992: ”

”Agreed to by 127 nations in 1992 at the Earth Summit, Rio De Janeiro, Brazil, To adopt the Agenda 21 global plan. The goal was to implement the “Sustainable development” in all public and in all private policies and activities in the entire world. This plan has a beautiful framework for totalitarian control.”

Brittany Trilford 2012:

Timoci Naulusala 2017:

Greta Thunberg 2018:

Kan dessa känslouttryck användas för att pådrivna godtycklighet kring högre skattetryck, globalism, diktaturliknande åtgärder och en centraliserad maktelit som styr kapital, olja, teknik, vetenskap och matproduktionen? Allt i klimatets och miljöns namn.

Paul Kingsnorth skriver i sin essä ”Dark Ecology”:

If the green movement was born in the early 1970s, then the 1980s, when there were whales to be saved and rainforests to be campaigned for, were its adolescence. Its coming-of-age party was in 1992, in the Brazilian city of Rio de Janeiro. The 1992 Earth Summit was a jamboree of promises and commitments: to tackle climate change, to protect forests, to protect biodiversity, and to promote something called “sustainable development,” a new concept that would become, over the next two decades, the most fashionable in global politics and business. The future looked bright for the greens back then. It often does when you’re twenty.

Two decades on, things look rather different. In 2012, the bureaucrats, the activists, and the ministers gathered again in Rio for a stock-taking exercise called Rio+20. It was accompanied by the usual shrill demands for optimism and hope, but there was no disguising the hollowness of the exercise. Every environmental problem identified at the original Earth Summit has gotten worse in the intervening twenty years, often very much worse, and there is no sign of this changing.

Han fortsätter:

Each improvement in our knowledge or in our technology will create new problems, which require new improvements. Each of these improvements tends to make society bigger, more complex, less human-scale, more destructive of nonhuman life, and more likely to collapse under its own weight.