I sin avhandling Dimmer på upplysningen skriver Andreas Nobel:

De akademiska institutioner som arbetar med textualiserad teoribildning har av gammal tradition tolkningsföreträde i utbildnings- och kunskapssammanhang. Denna situation har bidragit till ett dikotomiserande synsätt på kunskap vilket tenderar att värdera textteoretiska kunskapsformer högre än sådana kunskapsfält som i högre grad utvecklar sin kunskap praktiskt genom till exempel fysiskt och sinnesbaserat arbete med form snarare än genom text. Denna dikotoma och hierarkiska kunskapssyn har också utövat inflytande på formgivningsfälten och, väl där, har den bidragit till det paradoxala att formaspekter på formgivning har hamnat i skymundan även bland företrädare inom formgivningsyrkena.”  (Andreas Nobel, ”Dimmer på upplysningen- text, form och formgivning” (Stockholm: Raster förlag, 2002), 9)

Som tidigare elev på Konstfack kan jag känna igen upplevelsen av att det intellektuella arbetet bakom praktiken kanske var av större betydelse än konsthantverket och utformandet av ens materiella skicklighet. Anledningen och den faktiska betydelsen för det man skapar kanske växer fram genom processen. Den intellektuella normen på Konstfack blev som till ett pussel att lägga bakom de praktiska momenten. Ett exempel är det första mötet på skolan inför kommande kandidatprogram jag antagits till år 2010. Jag och mina medstudenter blev tilldelade boken Konsten- så funkar det (inte) utgiven av Konstnärernas riksorganisation (KRO), Sveriges konsthantverkare & industriformgivare (KIF). I boken fokuserar författaren Vanja Hermele på den könsfördelade ojämställdheten inom konsten och eftersträvar att synliggöra de normer som bidragit till kvinnors historiska underläge inom just konsten. Diskussionerna och incitamenten verkade huvudsakligen handla om kvinnors värde med fokus på deras subordinerande ställning. Detta blev introduktionen till kandidatprogrammet vid institutionen för keramik och glas.

En skapande process må vara synonymt med ett kreativt och sinnligt flöde bortom intellektet och kraven på ett intellektualiserande kan i värsta fall motverka just den ström av kreativitet som eftersträvas och bidrar till skaparglädjen under själva skapandeförloppet. Hur man förmedlar sina tankar och uttrycker sig emotionellt och kreativt ser också olika ut beroende på ens upplevelser och normen för vad som är accepterat att uttrycka inom platsen man befinner sig på. Man kan fråga sig hur väl det mottas att tala om icke fysiska, övernaturliga eller spirituella förnimmelser på en plats som premierar det materiella och intellektuella? För mig har sällan den kreativa processen varken med det materiella eller det intellektuella att göra, utan känns snarare som resultatet av en annan intuitiv process. Samhällsdebatten kring feminism, normkritik, jämställdhet, värde och klass har amplifierats på ett betydande vis och så även på Konstfack, vilket bidrar till en norm för vilka idéer som understödjs. Antologin som används under konst- design och konsthantverkshistoria på Konstfack är t.ex. utgiven av den kommunala stiftelsen Mångkulturellt centrum som bl.a. nämner normkritik, mångfald, inkludering, vardagsrasism, vithetsnorm och jämlikhetsdata på första sidan på sin hemsida. https://mkcentrum.se/om-mkc/

Ett exempel på när dessa världar sluts samman tolkar jag in i projektet ”feminism i den tredje dimensionen” av konsthantverkaren Laila Laurel från England. Hon tillverkade en stol som förhindrar män att sitta bredbent och en annan stol för kvinnor för att sitta mer bredbent. Trots att stolarna separerar kön mer än en konventionell stol syftar skapelserna också till att kvinnor borde använda sig av mansstereotypiska uttryck som konstnären själv uppfattar vara destruktiva. Idén om kvinnors mindre värde tycker jag förstärks genom att illustrera att även om kvinnor gör som män så blir effekten förmildrande och kan inte jämföras. Projektet gav henne två designpriser i England under 2019.

Laila Laurel, 2019. Bild från: https://www.dezeen.com/2019/07/24/laila-laurel-manspreading-chair-furniture-design/

För mig blir detta projekt lika motsägelsefullt som att göra konst som avbildar kvinnligt kön för att påvisa kvinnans betydelse, protestera med nakenhet och dekadens för att frammana respekt, ta in diskussioner om genus och kvinnlig inkvotering samtidigt som man pratar om att kön ju är en social konstruktion. Jag må missa viktiga poänger, men enligt min förståelsenivå skulle man snart kanske kunna vara en bolagsstyrelse med 50 biologiska män, men 100% jämställt om hälften identifierar sig som kvinnor? Hur blir resultaten och konsekvenserna av hur man framför idéer? Man kan fundera på om inte det egentligen är viktigare än tanken bakom. Te.x kan ju en lärare råka utsätta en elev för rasism genom att påpeka att hennes utseende kan dra paralleller till nationalsocialism pga. hennes hudfärg, kropp och kön, trots sann omtanke i åtanke? I en intervju säger professorn Barbara Oakley, Oakland University, att “even peoples best intentions can truly be the road to hell” (https://www.youtube.com/watch?v=sqIYznUlwtA)

I mina forsök till att förstå samtiden, Konstfack och normer behöver jag blicka bakåt och i ”Ett hantverksdrama. Människan, maskinen och hybriden” lyfter Helena Mattson fram hur man praktiskt och ideologiskt ställde människan mot maskinen under sent 1800-tal. Under denna period ifrågasattes massproduktionen av dagligvaror och man uttryckte en stor oro kring den mer industrivänliga tillvaron. Om Stockholmsutställningen 1930 beskriver Christian Björck i Funktionalism de luxe. Konservativ borgerlighet och exklusivt hantverk i 1930-talets lyxinredningar den som ett stort politiskt, socialt och estetiskt genomslag. Hur den nya funktionalistiska arkitektoniska planeringen genomsyrades av ett progressivt avståndstagande från borgerliga värderingar. Hur det svenska samhället från 1930-talet och decennierna därefter dominerats av den funktionalistiska arkitekturen och den socialdemokratiska välfärdsstaten. (Björck Konsthantverk i Sverige Del 1, Mångkulturellt centrum, 48) ”Vems hand är det som gör? En systertext om konst/hantverk, klass, feminism och om viljan att ta strid” heter den senaste avhandlingen, utkommen 2019, för konstnärlig doktorsexamen i ämnet Konsthantverk vid HDK – Högskolan för design och konsthantverk, Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet i samverkan med Konstfack, Stockholm, av Frida Hållander. Hon skriver i prologen att drivkraften bakom avhandlingen har varit att ta strid. ”En strid som innebär att vända upp och ner på verkligheten och på ojämlika relationer som är outhärdliga. Arbetet började som en naiv önskan att få igång en allmän samhällsförändring där arbetarklasskvinnor inte skulle förminskas och där deras görande inte skulle ses som okunnighet.” (Hållander, Frida. 2019.Vems hand är det som gör?)

I gigantiska drag av dessa skrivelser vågar jag ana en slags debatt som gått från industrialiseringens hot till upplösandet av klassamhället till kvinnors frigörelse vidare till vad jag uppfattar vara, en slags kamp och utjämning av olikheter. Att formulera vissa saker idag som inte uttrycktes förr må anses vara ”normkritiska” men kan också vara en ”process” eller en ”utveckling”. Orden ”normkritisk” och ”norm” bär antagligen också på en problematik som man kan fundera kring då orden i sig ofta används i sammanhang som åsyftar till att bevara det man önskar förändra. Ett exempel är ”vithetsnormen” som uttryckligen koncentrerar sig på etnicitet och hudfärg. Att råka förstärka normer, grupper och separera människor i sin kamp för motsatsen anser jag att man bör ta hänsyn till i större utsträckning, alltså att titta på konsekvenserna, de faktiska, psykologiska och samhällsmässiga. Vad folk känner och upplever i samhället återspeglas förstås inom konsten, genom kreativa uttryck och skapar normer på olika forum, som t.ex. skolor. Att peka på orättvisor och synliggöra rådande normer i samhället är i bästa fall synonymt med en önskan om positiv förbättring och med ett starkt intresse för positiva resultat. I alla samhällen, i alla grupper och inom varje individ har det funnits en upplevelse kring vilka tankar, idéer och uttryck som majoriteten signalerar är ok. Den enskilda individen, den ensamma konstnären, den som upplever sig vara förtryckt och den som känner sig fri, vad vi alla uttrycker har kanske större innebörd för konsekvenserna än vad vi tror?

Klottervägg i ”Vita havet” på Konstfack. År 2017
Klottervägg i ”Vita havet” och Trump som pinjata på Konstfack. År 2017